172. husen inuti böckerna

Vi stod ungefär bakom varandra. Detta möjliggörs genom en förskjutning i rumtiden och en sorts parallell existens. Inget överdrivet invecklat. Vi stod där i alla fall. Bakom varandra.
Det lustiga med förskjutningar i rumtiden är att långa förskjutningar resulterar i att man finner sig själv ute i rymden, eftersom planeten hela tiden rör sig i sin omloppsbana kring solen. Inte särskilt invecklat. Men vi stod där bakom varandra. Och vi knackade på dörren till varandras axlar. Båda öppnade den vänstra dörren. Allt blev Edan och den där låten Beauty där tjuven försvinner in i den där dörren. Det är en snygg låt med snygg text.

Telefonen skrek efter hjälp. Han lyfte den i nacken och den kräktes röster. Hennes "tuttar" fes fradga och ymniga ljusvarelser. Det här är tangenten du inte finner utanför din dator. Gräv djupare! Äventyret börjar när din dator är isärplockad. Du har 30 sekunder på dig innan filmen börjar. Göm aldrig skedblad i yoghurt! Högtalarna är.
Mörkereksemet spred sig drastiskt under timmarna som månen blockerade solen. Tidningarna har kallat den för "en erotisk skapelseberättelse för barn under 7 år". Inga fem fel funna för evigt.

171. hymn till ett par hörlurar

R för Right

I fredags natt satt jag på bussen hem och lyssnade på Juggaknots när jag märkte att något inte stämde. Det kom inga ljud från vänster. Mina hörlurar sedan tre år tillbaka får härmed vila i frid. Det är nästan svårt att tro att de aldrig sprack, vilket varit fallet med alla mina tidigare hörlurar. Men Philips nånting nånting höll. Det var kung!

Jag läste ut Städerna inuti Hall av Johannes Anyuru i helgen. Jag älskar den. Den förnyade mitt sätt att se på mitt eget skrivande och poesi överlag. Jag rekommenderar den starkt!
Det kloka, kreativa och tankeväckande innehållet är klätt i en mästerlig form och Anyuru överträffar sina två tidigare diktsamlingar med råge. Vad det nu egentligen betyder har jag inte reflekterat över. Det där med råge alltså.

Jag har även sett ett gäng filmer under de senaste dagarna. Jag började med Aguirre, der Zorn Gottes (Werner Herzog, 1972), som jag tyckte om. Den följde jag upp med ännu en Kinskifilm - Android (Aaron Lipstadt, 1982) för att sedan svälja Clash of the Titans (Louis Leterrier, 2010). Avslutningsvis såg jag ikväll Where the Wild Things Are (Spike Jonze, 2009), som landade närmast hjärtat och som jag därav värderar högst av de sedda filmerna.