Drömmen började innan detta, men jag minns bara händelseförloppet från stunden då vi kom till ditt hem och framåt.
Du bodde med din mamma. Vi kom in i lägenheten eller radhuset eller villan, det gick inte att uttyda vad det var, men ditt hem hade två våningar. Fast den nedre våningen var bara ett rum där man hängde av sig kläder och tog av sig skor. Därifrån gick det en trappa upp till ett TV-rum där din mamma satt. Jag är inte säker på om vi tog av oss jackorna. Din mamma satt i en soffa bara någon meter från TV-apparaten. Det strömmade grönt ljus ur den. Din mamma tittade på oss när vi kom upp för trappan. Jag gick fram för att hälsa och först skakade vi hand, sen ville hon känna på mitt ansikte. Hennes händer rörde först mitt skägg. Sen stoppade hon fingrarna innanför mina glasögon och kände överallt i ansiktet. Jag trodde mig ha insett att hon var blind, men det visade sig att hon hade en allvarlig synskada som i princip innebar blindhet, men hade något med färger att göra.
Till höger om soffan fanns en dörr. Den var öppen. Vi gick in i det rummet. Sen stängde du dörren. Du lade dig ner i en hörnsoffa som stod i mitten av rummet. Jag lade mig bredvid dig. Vi lade filtar på oss. Du hade betydligt fler filtar än mig. Du var ledsen. Jag tror att du tyckte illa om din mamma. Jag satte mig upp en aning och lade min hand på din panna. Du hade feber. Du tyckte att det var mycket besvärligt. Jag lade mig ner igen och hasade mig närmare dig och höll om dig. Jag lade min kind mot din kind och din kind var behagligt varm. Vi gjorde en oengagerad ansträngning att prata, men insåg efter att ha uttalat ett eller två tysta ord att det var värdelöst och sen somnade vi.
Fast det där sista är en efterkonstruktion. Egentligen var vi vakna ganska länge och oroade oss för att din allvarligt synskadade mamma skulle komma in i rummet. Bilder av att färdas i en tunnelbanevagns förarhytt bröt fram i långsamma blixtartade fragment. Som blixtar i slow motion.
Du bodde med din mamma. Vi kom in i lägenheten eller radhuset eller villan, det gick inte att uttyda vad det var, men ditt hem hade två våningar. Fast den nedre våningen var bara ett rum där man hängde av sig kläder och tog av sig skor. Därifrån gick det en trappa upp till ett TV-rum där din mamma satt. Jag är inte säker på om vi tog av oss jackorna. Din mamma satt i en soffa bara någon meter från TV-apparaten. Det strömmade grönt ljus ur den. Din mamma tittade på oss när vi kom upp för trappan. Jag gick fram för att hälsa och först skakade vi hand, sen ville hon känna på mitt ansikte. Hennes händer rörde först mitt skägg. Sen stoppade hon fingrarna innanför mina glasögon och kände överallt i ansiktet. Jag trodde mig ha insett att hon var blind, men det visade sig att hon hade en allvarlig synskada som i princip innebar blindhet, men hade något med färger att göra.
Till höger om soffan fanns en dörr. Den var öppen. Vi gick in i det rummet. Sen stängde du dörren. Du lade dig ner i en hörnsoffa som stod i mitten av rummet. Jag lade mig bredvid dig. Vi lade filtar på oss. Du hade betydligt fler filtar än mig. Du var ledsen. Jag tror att du tyckte illa om din mamma. Jag satte mig upp en aning och lade min hand på din panna. Du hade feber. Du tyckte att det var mycket besvärligt. Jag lade mig ner igen och hasade mig närmare dig och höll om dig. Jag lade min kind mot din kind och din kind var behagligt varm. Vi gjorde en oengagerad ansträngning att prata, men insåg efter att ha uttalat ett eller två tysta ord att det var värdelöst och sen somnade vi.
Fast det där sista är en efterkonstruktion. Egentligen var vi vakna ganska länge och oroade oss för att din allvarligt synskadade mamma skulle komma in i rummet. Bilder av att färdas i en tunnelbanevagns förarhytt bröt fram i långsamma blixtartade fragment. Som blixtar i slow motion.