111. där andetagen byter av varandra

kassörboken.

kvittohögen hade vuxit sej stor & jag bestämde mej för att rensa den. när jag sorterade kvittona märkte jag att jag kunde göra något med kassörnamnen i stället för att slänga dom. jag klippte ut namnen & klistrade fast dom på framsidan av en av mina anteckningsböcker. nu ser anteckningsboken roligare ut & har dessutom fått en historia knuten till sej.

110. svart såpbubbla

en idé infann sej nyss.
en gudom har en metallögla & bor invid en oljesjö. gudomen går ned till sjön & fångar upp olja med öglan & blåser sen en stor bubbla som flyger iväg likt ett svävande svart ägg. efter en stund spricker bubblan, men inuti fanns en bevingad varelse som nu slår vingarna i luften för första gången. det är en mäktig svart fågel. den flög senare över ett land där befolkningen blev förskräckt & väpnade män sköt ner fågeln i en sjö av olja. gudomen kommer dit & blåser fågeln till liv igen. senare blir denna fågel förälskad i fenix. det blir en omöjlig kärlek, för varje gång de vidrör varandra fattar fågeln eld & dör. likt förbannat fortsätter fågeln att uppsöka fenix, alternativt ses alltid flyga i närheten av sin älskade, men alltid på säkert avstånd. platoniskt, evigt.
fågeln skulle kunna stiga av sej själv, som en bubbla ur oljesjön, utan gudomens assistans. fågeln skulle också kunna, liksom naturtillgången olja, gå upp i rök & försvinna, för att efter årmiljoner återvända.

109. vi föder oss själva

det känns lite bättre nu, efter att ha haft det första seminariet i svensk litteratur under mellankrigstiden. det ser ut som att jag kommer att skriva en c-uppsats kring gunnar ekelöf. jag har inte bestämt mej för vad den ska behandla än, men hans författarskap är det som vid första anblick passade mej bäst. dessvärre vet jag inte så mycket om vare sej honom eller hans verk.
jag hade någon tanke på bussen hem om läsande. i huvudet formulerade jag det ungefär såhär:

att läsa är att ärva. för varje text du läser växer ditt arv. du kan se ditt arv som ett stycke jord som växer sej större eller pengar som staplas på varandra, eller bara som erfarenheter eller kunskaper som bosätter sej i ditt huvud.

tanken om läsning som arv är väl för det första inte min idé från början, det är säkert en gammal idé & säkert bättre formulerad av någon annan.

108. rörelse utan riktning

idag läste vi ricœur. jag kände mej dum. vi hade cirka 40 minuter på oss. jag ska förbereda mej väl inför nästa föreläsning & upprepade gånger läsa richards, beardsley & wimsatt, brooks, schorer & booth. föreläsningen kommer att behandla nykritik & nyaristotelism.
ikväll ska jag läsa ricœurs essä & aeneiden. det är nödvändigt för mej att väldigt snart bli betydligt klipskare. jag fick fördjupningsområdet som jag hade som förstaval: svensk litteratur under mellankrigstiden. det var tur. då riskköpte jag rätt kurslitteratur.
jag skulle vilja återgå till en punkt i gårdagens inlägg, nämligen den angående den unga kvinnan. idag stod hon och hennes väninna utanför tegelbyggnaden som har ett namn med begynnelsebokstaven M om jag minns rätt. när jag kom gående nedför trappan mot parkeringen tordes väninnan ha sagt något rörande mej, varpå den unga kvinnan vände sej om & tittade på mej. jag har ingen aning om vad som sades, än mindre vilka deras tankar var. det är inte omöjligt att jag minns fel, men det är såhär jag minns det nu.

107. med inriktning mot sammanbrottets första stadium

idag var jag på introduktionen på stockholms universitet. jag ska göra det till en vana att alltid åka tidigare hemifrån än vad jag egentligen behöver, för hellre sitter jag & läser en stund i väntan på föreläsningen än trängs i tunnelbanevagnen som idag. jag hade oturen att hamna bredvid en äldre herre som inte förstod bättre än att placera sin arm för nära mitt ansikte. det var så trångt att jag inte kunde byta låt på min ipod. jag hade väl förstås inte mycket emot att lyssna på tuva semmingsen & lascia ch'io pianga.
när jag kom fram till universitetet var trängseln generös ända till utgången. jag småskyndade mej mot auditoriet & blev omsprungen av en ung kvinna & följde strax hennes & en ung mans väg genom dubbeldörrarna för att sedan se övriga kursdeltagare & slå mej ner i ett ledigt säte. dom hade inte börjat än & jag tog av mej hörlurar & mössa & stoppade dom i väskan.
under följande stund kunde jag inte i min nervositet & paranoia låta bli att notera att den unga kvinnan som just sprungit om mej tittade på mej flera gånger. det kan gott ha varit inbillning, jag vet ju inte säkert att det var mej hon tittade på. hon kunde lika gärna ha tittat på personen bredvid mej, men vinkeln talade för att det var mej hon tittade på. vad skälen för blickens riktning var har jag ingen aning om, men då jag tittade på henne såg jag mycket strax att hon var en vacker varelse. jag blev vanan trogen förtjust i denna främling & någonstans i mej finns det någonting som hoppas att hon valt samma fördjupningsområde som jag själv, för att då förhoppningsvis kunna utröna vad slags person hon är.
det är givetvis en massa strunt som infekterat mina tankar.
efter introduktionen begav jag mej till södra huset för att använda toaletten & ta hand om diverse administrativa ärenden. det senare gick bättre än förväntat & jag har nu betalat kåravgiften, skaffat mej ett studentkonto & ett bibliotekskort.
under stora delar av den här förmiddagen kände jag mej på ett vis som jag bäst skulle förklara med en gammal tankegång: jag är en bugg i socialdarwinismen. jag finns till, men om det blir fråga om utslagningsronder skulle jag vara en av dom första att försvinna. den unga kvinnan som sprang om mej skulle klara sej längre än jag. kanske närmar jag mej mitt författarskaps kärna: att ur perspektivet av den som inte borde finnas till beskriva världen, att drömsk försöka greppa den verklighet som är dom andra naturligt given & att distanserad försöka förstå dimensionen som dom befinner sej i & att undersöka villkoren i min egen dimension & verklighet. jag tycker att dom sista i blodsarvet, dom sista avkommorna, dom som avslutar en lång rad generationer är ett intressant ämne. när man väljer att inte fortplanta sej avrundar man en berättelse. kanske är det just det jag tycker är vackert. det är knappt så att jag själv förstår mina tankegångar, men jag skriver ned dom ändå.
något som jag har i åtanke ofta är världskollapsen som snart är här. livet i världen som vi är vana att se det kommer att genomgå enorma förändringar. hur förbereder man sej för dessa förändringar & vad bör man ägna sin tid åt? till en början kan man ta sej en titt på chris martensons the crash course.

106. en våning av mitt minne

idag var min sista dag på vittra vid nytorget. igår kväll gick vi på humlan till dionysos & åt middag. det var utomordentligt trevligt & maten lät sej smaka. men så idag tog jag farväl av alla dom små & stora på avdelningen & så många som möjligt från resten av huset. jag ska tillbaka redan nästa vecka med mitt schema, för att underlätta för möjligheten till vikariearbete & för att hälsa på & lindra saknaden. jag fick så fina presenter: en pärm kallad mina nytorgsvänner, en smärt penna, två pennor från korea, ett högst generöst presentkort på akademibokhandeln, ett fint kort & en värmeljushållare från orrefors med företagets logotyp på.
jag känner att jag inte kan göra dagen & dess händelser rättvisa i skrift än.

105. eos' ofödda vindar

det är svårt att sova inatt. jag ska koka ännu ett glas te & göra en smörgås innan jag försöker somna igen. jag sitter & läser kommentaren till aeneiden. det var i den jag förr fann ett av min ofödda sons namn - iulus. fast jag tänker stava det julus. nyss fann jag ett av min ofödda dotters namn - rhea.

du har fått ditt namn efter han som flydde den brinnande staden, ledd av han som bar sin far på ryggen.

han som flydde den brinnande staden är askanios (även kallad iulus), han leddes vid hand av aeneas, vergilius' hjälte. jag påstår inte att jag är en hjälte, långt ifrån, men liksom aeneas bär jag på min pappa, men på ett annat sätt: jag är tyngd av honom & kommer i någon mån alltid att vara det. jag vill leda min son, liksom aeneas ledde sin. & den brinnande staden, som för aeneas är troja, är i mitt fall summan av ont, men också det förflutna. vi lämnar det förgångna för att bygga en ny värld tillsammans. jag tycker att bilden passar in & tvekar därför inte inför beslutet att ge honom namnet julus.
rhea är jag nybekantad med. hon är mamma till zeus, poseidon & hades, maka & syster till kronos, dotter till uranos & gaia. kronos åt upp deras fem första barn, men rhea födde det sjätte i hemlighet i en grotta på kreta. jag ska läsa på om henne senare, men jag tycker namnet är vackert & således vill jag att min ofödda dotter ska heta rhea.

104. det heliga såret vid tinningen

jag har läst ut odysséen nu. jag föredrar den framför iliaden. jag kan inte läsa eller tala originalspråket, men det har varit en fröjd att läsa ingvar björkesons översättning. det är ett fantastiskt vackert verk, både berättelsen & språket.
min bok ska liksom odysséen sluta med fred, men en annan typ av fred: den döda freden som varar i årmiljarder. för några dagar sen insåg jag att boken ska innehålla 24 poem i stället för det tidigare tänkta 22. anledningen är att dygnet har 24 timmar, dom homeriska eposen består av 24 sånger & möjligheten finns att dela upp boken i 3 jämnstora delar à 8 poem.
jag lyssnar på vassilis tsabropoulos' the promise, som jag upptäckte genom att första spåret (the other) spelades i P1 nya vågen då eric schüldt mötte carl-michael edenborg. man kan ladda ner podcastversionen av programmet på sveriges radios hemsida.
nu ska jag försöka klara mirror's edge & sen gå & handla blutsaft. när jag kommer hem igen ska jag sätta mej & läsa aeneiden.

103. det omisskännbara riket

urklippt från dagens DN.

jag såg den här bilden i DN idag. det är théâtre du soleils affisch. jag har inte läst mephisto, men det här är bland dom vackraste affischer jag sett. ett finurligt användande av schutzstaffelns emblem & svastikan som sol. jag kan inte låta bli att slås av skönheten i en förintande ljuskälla. i dom flesta verk kläs ondskan i mörka färger, men det ligger något smärre genialt i att göra ondskan till den ljusaste faktorn i människans värld. om jag mot all förmodan skulle filmatisera boken, så skulle jag genomgående använda en svastikasol på himlen.
min rubrik skulle givetvis kunna referera till tredje riket, men jag tänkte faktiskt i första hand på guds rike, himmelriket, det evigt fiktiva. jag tänkte på själen eller människan som hamnar där & utan ett uns av tvekan vet var den befinner sej. jag föreställer mej guds rike som den mest tveklösa av platser.

102. fiktiv musik

det är typiskt mej att inte hinna göra det jag vill göra. mycket beror på att jag inte bor ensam. om jag gjorde det skulle jag läsa böcker flera timmar per dag. nu blir det inte riktigt så. istället klarade jag batman: arkham asylum som jag lånade på biblioteket. spelet var långt över mina förväntingar & jag läste just att en uppföljare är under utveckling. imorgon måste jag dock tvinga mej själv till att läsa ut odysséen. på måndag är det bara två veckor kvar tills terminen börjar. innan dess vill jag hinna läsa aeneiden, den gudomliga komedin & faust, men det kommer jag förmodligen inte att hinna. så talade zarathustra kan vara boken som ligger bredvid väckarklockan & som jag läser innan jag lägger mej för att sova. det är lika bra att läsa ut existensialismen är en humanism, för den kommer jag inte att ha tid med sen.
jag lyssnar på chet baker nu, men för en stund sen kom jag att tänka på begreppet fiktiv musik. exempelvis skulle man i en text kunna referera till en sång som inte finns. men en musiker som enbart spelar fiktiv musik skulle däremot vara så mycket roligare. tanken fick kanhända en subliminal medkrystning från knasigheterna i kaufmans synecdoche, som så att säga påskyndade idéns födelse.

101. bekännelser från ensamheten i stockholm

jag tog mej till färgfabrikens kafé trots allt. jag begav mej dit utan att veta om jag skulle stöta på någon som jag skulle känna igen. jag kom till liljeholmen 23:15. sen var det lite knepigt att hitta rätt & väl framme så var det en ganska lång kö. jag kom in & gick för att lämna jacka & mössa i garderoben. när det var avklarat begav jag mej ner för att se mej omkring & just innan tolvslaget träffade jag stefan & anna.
någon minut senare ställde jag mej i garderobskön & hämtade jacka & mössa. sen gick jag till tunnelbanan. på vägen hem såg jag vänner & par, men även ensamma människor - i den stunden mina fränder - & jag kom att väcka en vilande tanke, det som i många år framöver kommer att vara min drivkraft: ensamhetens hämnd.
jag exponerade min ensamhet, blottställde den, utsatte den för onödigt ljus. jag ska försöka mitt bästa för att minnas att jag aldrig ska göra om det. för mej känns det som att jag är ensammare när jag är ute i världen, bland människor, än när jag sitter inne på mitt rum, i ett slags dold ensamhet.
jag såg synecdoche, new york ikväll. det är min nya favoritfilm. jag skulle nog säga att det är den bästa filmen jag har sett. den landade mycket nära mina tankars hemvist.