199. Tidens räknare

KLARA I FATBURSPARKEN, 9 JULI 2011

SJUKDOMEN SOM VÄLSIGNELSE

Jag gör mitt bästa för att se sjukdomen som en välsignelse och jag söker finna glädjen i bördan, men det är mycket svårt. Stundom är jag tillbaka vid den sorgliga tanken som tycks fatta ett grepp om mej och visa mej tidens mängd. Då erfar jag en stark känsla av rädsla. De flesta av mina reflektioner kretsar kring tiden och universums natur. Jag gör försök i att finna lösningar till vad jag ska göra i livet. Jag tror att jag ofta inbillar mej att jag på något vis absorberar den fruktan som jag inte finner hos andra, att jag på något vis bär den fruktan jag anser nödvändig, men som saknas i min omgivning. Det är förmodligen ett väldigt ohälsosamt förhållningssätt. Jag tror att det påverkar mej mer än vad jag vill erkänna. Jag mår ganska dåligt ibland, men jag intalar mej själv att det finns en lösning och att den är värd allt lidande som jag i perioder utsätter mej själv för. Det påminner mej om en science fiction-berättelse, där någon ansluter sej till en maskin för att söka något, men stannar kvar längre än föreskrivet och lider konsekvenserna eller finner föremålet för sökandet. Jag minns inte vilket.

Och minnena. De tillhör samma kedja av reflektioner. Tiden och minnena är relaterade. Och jag tänker på dem flera gånger varje dag. Jag undrar vad som kommer att hända.