jag är hemma nu, men var hos Zacharias förr. vi satt på balkongen & läste. jag segade mej igenom Aeneiden & Z läste historia. jag lånade soffan & slöt ögonen en stund. vi läste ytterligare en timme & sen åt vi en god soppa & färskt bröd. därefter tog vi farväl av Z:s mamma Annelie & promenerade till Västra skogen. där tog vi farväl av varandra.
Z:s balkong är en behaglig plats. jag fick vad man skulle kunna kalla en vision där ikväll. jag lyssnade på Vangelis & samtidigt såg jag ett relativt stort vitt moln på himlen, i den långsamma solnedgången. jag föreställde mej att molnet var en farkost, ett rymdskepp, ungefär som Macross. vidare såg jag framför mej att molnskeppet färdades ut ur atmosfären & sedan ut i rymden. den bildade tillsammans med andra moln en rymdflotta, där vart skepp besatt egenskapen att ändra formation, precis som Macross. föreställningen om molnskeppen kommer med största sannolikhet att dyka upp i någon form i Dataregn (eposet, inte bloggen).
i tisdags besökte jag & Klara UngaTur i Kärrtorp & såg deras uppsättning av Eugène Ionescos Noshörningen. jag tyckte mycket om texten som projektorerades i början av pjäsen. den löd:
imorgon åker jag till Hassela för att delta i en släktträff.
Z:s balkong är en behaglig plats. jag fick vad man skulle kunna kalla en vision där ikväll. jag lyssnade på Vangelis & samtidigt såg jag ett relativt stort vitt moln på himlen, i den långsamma solnedgången. jag föreställde mej att molnet var en farkost, ett rymdskepp, ungefär som Macross. vidare såg jag framför mej att molnskeppet färdades ut ur atmosfären & sedan ut i rymden. den bildade tillsammans med andra moln en rymdflotta, där vart skepp besatt egenskapen att ändra formation, precis som Macross. föreställningen om molnskeppen kommer med största sannolikhet att dyka upp i någon form i Dataregn (eposet, inte bloggen).
i tisdags besökte jag & Klara UngaTur i Kärrtorp & såg deras uppsättning av Eugène Ionescos Noshörningen. jag tyckte mycket om texten som projektorerades i början av pjäsen. den löd:
De döda är fler än de levande,både jag & Klara tyckte att pjäsen blev bättre efter pausen. ett skarpt drag var att låta Alexander Öhrstrand övergå från stockholmska till skånska i hans förvandling från människa till noshörning. scenen var lågbudgetsnygg. texten bjöd på hjärngympa & Maia Hansson Bergqvist fick mej att skratta.
och de blir fler och fler.
De levande, de är få.
imorgon åker jag till Hassela för att delta i en släktträff.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar