idag var jag på introduktionen på stockholms universitet. jag ska göra det till en vana att alltid åka tidigare hemifrån än vad jag egentligen behöver, för hellre sitter jag & läser en stund i väntan på föreläsningen än trängs i tunnelbanevagnen som idag. jag hade oturen att hamna bredvid en äldre herre som inte förstod bättre än att placera sin arm för nära mitt ansikte. det var så trångt att jag inte kunde byta låt på min ipod. jag hade väl förstås inte mycket emot att lyssna på tuva semmingsen & lascia ch'io pianga.
när jag kom fram till universitetet var trängseln generös ända till utgången. jag småskyndade mej mot auditoriet & blev omsprungen av en ung kvinna & följde strax hennes & en ung mans väg genom dubbeldörrarna för att sedan se övriga kursdeltagare & slå mej ner i ett ledigt säte. dom hade inte börjat än & jag tog av mej hörlurar & mössa & stoppade dom i väskan.
under följande stund kunde jag inte i min nervositet & paranoia låta bli att notera att den unga kvinnan som just sprungit om mej tittade på mej flera gånger. det kan gott ha varit inbillning, jag vet ju inte säkert att det var mej hon tittade på. hon kunde lika gärna ha tittat på personen bredvid mej, men vinkeln talade för att det var mej hon tittade på. vad skälen för blickens riktning var har jag ingen aning om, men då jag tittade på henne såg jag mycket strax att hon var en vacker varelse. jag blev vanan trogen förtjust i denna främling & någonstans i mej finns det någonting som hoppas att hon valt samma fördjupningsområde som jag själv, för att då förhoppningsvis kunna utröna vad slags person hon är.
det är givetvis en massa strunt som infekterat mina tankar.
efter introduktionen begav jag mej till södra huset för att använda toaletten & ta hand om diverse administrativa ärenden. det senare gick bättre än förväntat & jag har nu betalat kåravgiften, skaffat mej ett studentkonto & ett bibliotekskort.
under stora delar av den här förmiddagen kände jag mej på ett vis som jag bäst skulle förklara med en gammal tankegång: jag är en bugg i socialdarwinismen. jag finns till, men om det blir fråga om utslagningsronder skulle jag vara en av dom första att försvinna. den unga kvinnan som sprang om mej skulle klara sej längre än jag. kanske närmar jag mej mitt författarskaps kärna: att ur perspektivet av den som inte borde finnas till beskriva världen, att drömsk försöka greppa den verklighet som är dom andra naturligt given & att distanserad försöka förstå dimensionen som dom befinner sej i & att undersöka villkoren i min egen dimension & verklighet. jag tycker att dom sista i blodsarvet, dom sista avkommorna, dom som avslutar en lång rad generationer är ett intressant ämne. när man väljer att inte fortplanta sej avrundar man en berättelse. kanske är det just det jag tycker är vackert. det är knappt så att jag själv förstår mina tankegångar, men jag skriver ned dom ändå.
något som jag har i åtanke ofta är världskollapsen som snart är här. livet i världen som vi är vana att se det kommer att genomgå enorma förändringar. hur förbereder man sej för dessa förändringar & vad bör man ägna sin tid åt? till en början kan man ta sej en titt på chris martensons the crash course.
när jag kom fram till universitetet var trängseln generös ända till utgången. jag småskyndade mej mot auditoriet & blev omsprungen av en ung kvinna & följde strax hennes & en ung mans väg genom dubbeldörrarna för att sedan se övriga kursdeltagare & slå mej ner i ett ledigt säte. dom hade inte börjat än & jag tog av mej hörlurar & mössa & stoppade dom i väskan.
under följande stund kunde jag inte i min nervositet & paranoia låta bli att notera att den unga kvinnan som just sprungit om mej tittade på mej flera gånger. det kan gott ha varit inbillning, jag vet ju inte säkert att det var mej hon tittade på. hon kunde lika gärna ha tittat på personen bredvid mej, men vinkeln talade för att det var mej hon tittade på. vad skälen för blickens riktning var har jag ingen aning om, men då jag tittade på henne såg jag mycket strax att hon var en vacker varelse. jag blev vanan trogen förtjust i denna främling & någonstans i mej finns det någonting som hoppas att hon valt samma fördjupningsområde som jag själv, för att då förhoppningsvis kunna utröna vad slags person hon är.
det är givetvis en massa strunt som infekterat mina tankar.
efter introduktionen begav jag mej till södra huset för att använda toaletten & ta hand om diverse administrativa ärenden. det senare gick bättre än förväntat & jag har nu betalat kåravgiften, skaffat mej ett studentkonto & ett bibliotekskort.
under stora delar av den här förmiddagen kände jag mej på ett vis som jag bäst skulle förklara med en gammal tankegång: jag är en bugg i socialdarwinismen. jag finns till, men om det blir fråga om utslagningsronder skulle jag vara en av dom första att försvinna. den unga kvinnan som sprang om mej skulle klara sej längre än jag. kanske närmar jag mej mitt författarskaps kärna: att ur perspektivet av den som inte borde finnas till beskriva världen, att drömsk försöka greppa den verklighet som är dom andra naturligt given & att distanserad försöka förstå dimensionen som dom befinner sej i & att undersöka villkoren i min egen dimension & verklighet. jag tycker att dom sista i blodsarvet, dom sista avkommorna, dom som avslutar en lång rad generationer är ett intressant ämne. när man väljer att inte fortplanta sej avrundar man en berättelse. kanske är det just det jag tycker är vackert. det är knappt så att jag själv förstår mina tankegångar, men jag skriver ned dom ändå.
något som jag har i åtanke ofta är världskollapsen som snart är här. livet i världen som vi är vana att se det kommer att genomgå enorma förändringar. hur förbereder man sej för dessa förändringar & vad bör man ägna sin tid åt? till en början kan man ta sej en titt på chris martensons the crash course.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar